Bussåkardag

Idag har vi åkt runt i de mest kända delarna av Budapest, så vi inte skulle missa nåt viktigt. Köpte hop-on-hop-off-biljetter som räckte i två dagar på tre olika rundor, och åkte faktiskt alla tre idag.

Avslutade med en timslång båttur på Donau, som är en fascinerande flod. 280 mil lång, rinner upp i Schwartzwald, genom 8 länder och däri 4 huvudstäder innan den mynnar i Svarta Havet. Den är i genomsnitt 5-6 meter djup och ett par hundra meter bred, och djupaste stället i Budapest finns nedanför Géllert-klippan där den är ca 11 meter.

De 8 broarna som fanns i Budapest sprängdes alla under 2:a Världskriget,. Den första, Margit-bron, i morgonens rusningstrafik, varför många hundra ungrare fick sätta livet till på en gång. Alla broarna byggdes upp igen efter ursprungsritningarna, utom Elisabeth-bron som dröjde ända till 1964 och då fick ett modernt, stilrent utseende.

Ytterligare två moderna broar har kommit till därefter, en av dem vid det tjusiga teaterhuset som också byggts nytt.

Det som är så charmigt med Budapest är att det finns så otroligt många vackra gamla byggnader kvar sedan slutet av 1800-talet (trots att mycket förstördes under ww2) men man har också efter behov byggt till nya, moderna torg och tillbyggnader. Tiden bakom järnridån var en tråkig parentes även vad beträffar arkitekturen, och det har man pusslat till bra åtminstone i centrala delar av stan.

Imponerande.

Man har också ett mycket större behov av minnesmärken både över enskilda personer och händelser än vi i Sverige, som inte har varit direkt utsatta för krig och konflikter på flera mansåldrar. Men det finns svenskar som gjort stora insatser på andra håll i världen. Raoul Wallenberg har fått ett av de vackraste minnesmärkena i Budapest. En minnesträdgård bakom synagogan, med en tårpil i silvermetall, med ett blad som symbol för var och en av de hundratusentals judar som blev offer här. Gripande.